2011-11-30 | Mediesamhälle och värderingar
När drevet går
Tillsammans med Hanna Sahlberg, som bland annat varit Sveriges Radios korrespondent i Peking, städslades jag som ”ögon och öron” på Sigtunastiftelsen i november 2011 vid ett Rene Girard-inspirerat seminarium som började och slutade i det påtagliga, arbetsplatsmobbning respektive kriminalvård; däremellan fick både skapandet och transcendensen plats, tro mig. Det som är större än livet får alltid plats i livet.
Teologins perspektiv på Girard var lika spännande som det sociologiska, det psykologiska, det litteratur- och filmkritiska, det publicistiska, det juridiska, en fingervisning om brukbarheten hos hans idéer. De har ett omnipotent anspråk. Flera har invänt mot hans ambition att generellt förklara vad som drivit fram alla kulturer och gjort människan till människa, Girards tänkande inbjuder till dialog och prövning och rent kontratänkande. Jag pådyvlas inte ett fundamentalistiskt credo som jag antingen måste bekänna mig till eller förkasta. Att provocera andras tankar, att kalla fram dem, är det inte vad vi har filosofer till?
Nu, en tid efteråt, vill jag minnas vad jag var med om och förmedla spår av det eftersom erfarenheten inte stannade vid ”ännu en konferens, ännu ett seminarium”. Jag inser att jag vill skriva ner namn, titlar, varför? Vanligtvis intresserar mig namn och titlar minimalt men denna gång är de nycklar till nya världar av kunskap. Så:
Jag skriver: ”Louise Svensson, forskare i sociologi vid Örebro och Linköpings universitet, Gabriel Oxenstierna, forskare i psykologi och arbetsmiljöforskare, Göran Rosenberg, författare, journalist och kulturkritiker.” Jag antecknar: ”Arbetsplatsmobbning tycks skapas och påverkas av intrikata samspel mellan strukturer och individer och om du utsätts för det beror det kanske inte i första hand på vem du själv är, utan på positionen du råkar ha tilldelats i en social struktur.”
Jag skriver: ”Anders Olsson, litteraturvetare, författare och ledamot av Svenska Akademien, Mona Vincent, litteraturvetare och författare.” Jag antecknar: ”Girards modell ger ett litteraturkritiskt perspektiv på de stora texterna – från Euripides Backanterna via evangeliet till Marcel Proust – och belyser inte bara hur fiktion konstrueras utan också hur fiktion på djupet gestaltar och speglar mänskliga relationer och konflikter.”
Jag skriver: ”Ulrika Knutson, författare, journalist och ordförande i Publicistklubben, Alf Linderman, religionssociolog och medieforskare.” Jag antecknar: ”Ett publicistiskt perspektiv inspirerat av Girard visar att samtida mediakonsumtion inte enbart är ett sätt att ta in information i en demokrati utan också en sammanhållande social rit där mediaproducenter och - konsumenter kommer överens om att producera och exkludera syndabockar.”
Jag skriver: ”Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap på Högskolan Dalarna i Falun.” Jag antecknar: ”Ur ett filmkritiskt och populärkulturellt perspektiv interagerar Girards idéer med samtida filmgestaltningar av grupptryck, rädsla, skuld, offer och försoning, i så ytligt sett väsensskilda filmer som Ruben Östlunds De ofrivilliga, Michael Moores Bowling for Columbine och Antonia Birds Priest.”
Jag skriver: ”Roland Spjuth och Jayne Svenungsson, lärare i systematisk teologi vid Örebro respektive Stockholms teologiska högskolor”. Jag antecknar: ”Girard förmodar att det kristna credot kan erbjuda en väg ut ur den mänskliga kulturens våldsspiraler, ut ur syndabockbeteendet, genom ett annat slags offer som bygger på kärlek i stället för exkludering, förlåtelse i stället för vedergällning; genom en myt som lierar sig med offret, inte med offrarna.”
Jag skriver: ”Linda Marklund, lektor i rättsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, Margareta Säfwenberg, konsulent för den andliga vården i kriminalvården, Irma Janzon, pastor och verksam vid kriminalvårdsanstalten i Kumla”. Jag antecknar: ”Det finns ett juridiskt försoningsperspektiv. Reparativ rättvisa, innebär det att använda skam och skuld för att återintegrera en person in i samhället i stället för att straffa ut honom?”
Det juridiska perspektivet kopplade mig från transcendens och skapande tillbaka in i en påtaglig samtid där både drevet och det transcendenta har en plats. Pressens relationer till kända brottslingar, retreater inne på fängelser, det handlar i det förstnämnda fallet om fångens relation till flocken, i det sistnämnda om hans relation på djupet till sig själv. Är det bara där man kan bli människa, i relation till sig själv?
Girard är flockskeptiker, det är jag också. Men är flocken bara av ondo? Kan jag aldrig bli mer än antingen flockens fånge eller en människa som lever oavhängigt flocken, till det pris integriteten har av hederligt utanförskap? Paradoxalt nog får mötet med Girards flockskepsis mig som flockskeptiker att börja fundera över flockens, kollektivets, gemenskapens goda möjligheter. Jag tänker: ”Dialetik.” Jag antecknar: ”Den fria tanken, den fria viljan”. Länge än så har jag inte kommit. Något i mig har bara börjat.
