Dra lärdom av historien

Debattartikel publicerad i Uppsala Nya tidning 31 oktober 

Om ( kristen) humanism får råda ges inget utrymme för fascism, antisemitism, främlingsfientlighet eller islamofobi, skriver Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen

 

Länk till artikel som PDF

Den 31 oktober firas 500-årsjubiléet av reformationen. Det är en stor händelse i sig, men också ett tillfälle att fråga sig om historien har något att lära oss idag. Jag tänker då inte på något som direkt har med tro och religion att göra, utan på sociala och politiska strömningar i vår samtid. Referensen till reformationen kan därmed synas långsökt. Men både Luther, liksom tankar som kom till uttryck när minnet av reformationen firades för hundra år sedan, ter sig intressanta i detta sammanhang.

Vi lever idag i ett samhälle där nationalism och främlingsfientlighet allt oftare kommer till uttryck. Ett konkret och skrämmande exempel fick vi tidigare i höst när Nordiska motståndsrörelsen (NMR) fick polisens tillstånd att demonstrera i samband med Bokmässan i Göteborg. Detta, liksom att den högerextrema tidningen ”Nya tider” tilläts ställa ut på mässan, ledde till en intensiv debatt. I centrum fanns frågor om tryck- och yttrandefrihet. När och var ska ett demokratiskt samhälle sätta gränser för det fria ordet?

De högerextrema tendenser vi idag kan se i Sverige har gjort att en del drar paralleller till situationen i Tyskland under 1930-talet. Inför demonstrationen i Göteborg hade polisen aviserat att man skulle gripa deltagare för hets mot folkgrupp om tåget skulle likna dåtidens tyska nazistdemonstrationer. Frågan är dock om det är den mest relevanta jämförelsen. Hade polisen handlat annorlunda om man hämtat impulser från tiden innan fascismen fullt ut visat sitt fasansfulla ansikte?

I början på 1900-talet växte den svenska Ungkyrkorörelsen fram. Man ville hitta en ny väg för att samla det svenska folket kring den kristna tron. Det fanns en tydlig kritik mot 1800-talets myndighetskyrka, och nu ville man på ett nytt sätt samla folket under devisen: Sveriges folk – ett Guds folk. Det var också ”i tacksamt minne av reformationens gåva” som man 1915 grundade den fristående Sigtunastiftelsen, en anläggning som invigdes på reformationens 400-årsdag.

Det tidiga 1900-talets Ungkyrkorörelse präglades av samtidens nationalromantik. Det fanns ett starkt fokus på Sveriges folk som ett av Gud utvalt folk. Historikern och författaren Göran Hägg hävdar i sin bok ”Gud i Sverige” att Ungkyrkorörelsen framstod som en ”sorts kyrklig fascism” på grund av dess fokus på det svenska folkets utvaldhet. Häggs ordval är förvisso provocerande, men det illustrerar ändå att det förelåg risk för en utveckling i alldeles fel riktning. Den risken blir än tydligare med tanke på att en av Ungkyrkorörelsens och tillika Sigtunastiftelsens ledare, Manfred Björkquist, några år tidigare startat en insamling till en svensk pansarbåt. Visserligen fick insamlingen läggas ned, men det visar ändå med vilken kraft man ville försvara Sveriges folk.

Sigtunastiftelsen skapades alltså i tacksamt minne av reformationens gåva. Men också själva reformationen hade en mörk sida. Luther och hans vapendragare såg i vissa avseenden på det främmande med avsmak. Framför allt gällde det naturligtvis synen på den Katolska kyrkan, men det fanns även en sida av Luthers avsmak för det främmande som rörde judendomen. Det fanns tydliga antisemitiska drag i Luthers tänkande, och tonen var knappast bättre gentemot judar och judendom än den var mot den Katolska kyrkan.

Nu kan man nog, tack och lov, konstatera att det antisemitiska draget knappast finns bevarat inom den protestantiska kristenheten. Inte heller kom den ”kyrkliga fascism” som Göran Hägg skrev om att känneteckna Sigtunastiftelsen och dess verksamhet. Motsatsen kommer kanske som allra tydligast till uttryck vid andra världskrigets slut då Sigtunastiftelsens vanliga verksamhet stängdes ned. Hela anläggningen nyttjades då som en fristad för unga judiska kvinnor som kom med de vita bussarna från tyska koncentrationsläger.

Vad var det då som gjorde att fascism och antisemitism inte fick någon grogrund i dessa miljöer när det fanns så tydliga risker i begynnelsen, både i Ungkyrkorörelsen och i Luthers tänkande?

Reformationen i sin helhet är alltför mångfacetterad för att göras rättvisa här. Men det går att göra några iakttagelser rörande den institution som Ungkyrkorörelsen skapade, och vad som gjorde att de tankar som skulle ha kunnat leda i fel riktning aldrig tilläts göra det.

I Sigtunastiftelsens historia finns inte bara att den skapats ”till minne av reformationens gåva”. Där finns också att den värdemässiga grunden är den ”kristna humanismen”. Vad det begreppet står för kan naturligtvis diskuteras, men det handlar om en humanism som är grundad i föreställningen om något som ligger bortom vår tillvaros relativism och alla dess provisoriska tankekonstruktioner. Den humanism som avses är varken finare eller annorlunda än den humanism som vi alla vanligen refererar till. Inte heller är den mer absolut eller välformulerad. Men den ges högsta tänkbara värde och centralitet.

Om (kristen) humanism får råda ges inget utrymme för fascism, antisemitism, främlingsfientlighet eller islamofobi. En humanistisk grundhållning ger inte det utrymme som krävs för att ett fascistisk tänkande ska få möjlighet att slå rot och gro. Kanske är det just här vi har något att lära.

Polisen i Göteborg aviserade att man skulle göra arresteringar om demonstrationen under Bokmässan skulle ta formen av en nazistdemonstration. Men varför skulle det inte räcka med inslag av antisemitism? Det finns ju faktiskt en svensk lag om hets mot folkgrupp som formades som en reaktion på den verksamhet som antisemiten Einar Åberg bedrev från 1920-talet och några decennier framåt. Lagen kallades ”Lex Åberg”, och Einar Åberg själv var den förste att dömas enligt den nya lagen. Varför skulle inte liknande verksamhet tas på samma allvar idag?

Historien lär oss att det är de spirande tendenserna till utvaldhet, och utpekande av specifika grupper som gemensamma hot, som måste konfronteras med kraft. Då blir inte bara rörelser som NMR ett hot mot demokratin och människors lika värde. Även motstånd mot flyktingmottagande, ett motstånd som ytterst handlar om att slå vakt om vårt land och vårt folk samt alla de privilegier vi här åtnjuter, måste prövas i ljuset av vilket tankegods det i förlängningen öppnar dörren för. Vi får aldrig glömma vad det annars kan leda till.

Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religionssociologi